Skolköket

Vilka prydliga flickor! Det är min mammas skolköksklass. Ett gäng tjejer i 14-15-årsåldern som fick gå i skolkök som fortsättningsskola efter sin sexåriga folkskola. Min mamma Dagmar är den långa mörka flickan som står som fjärde från vänster bakom lärarinnan, som jag tror hette Elin Jonsson. Hon var en barsk dam som, när jag gick i småskola, fortfarande undervisade de stora flickorna (inga pojkar på den tiden) i matlagningens sköna konst.

Jag tror inte det skiljde sig så mycket från mammas tid, när jag själv under andra året i realskolan fick gå till skolköket. Både mamma och jag var utrustade med snibbar och förkläden, som vi sytt i slöjden något år tidigare, liksom de virkade grytlapparna som hängde i bomullsband knutna runt midjan. Några pojkar såg vi fortfarande inte till och fortfarande bara kvinnliga lärare. Min lärare var ganska ung, men sträng var hon också minsann!

Det var med blandade känslor jag gick till skolköket det där året. Jag gillade inte vår lärare. Hon kunde vara lite småelak, när man inte fixade allt det praktiska. Det gick an, men det värsta var att hon gjorde skillnad på oss. Vår lärare var aktiv i "Ungsvenskarna", dåvarande högerpartiets ungdomsförbund. Hon gick in för att värva nya medlemmar bland sina elever. Det var de s.k. "fina" flickorna som utsågs. Några av oss var arbetarbarn och vi var inte aktuella för hennes värvningsförsök. De skolor, som följde på folkskolan - realskola och gymnasium - var fortfarande klassamhällets utbildningar. Det var 50-tal och arbetarrörelsen hade den politiska makten, men vi var fortfarande få arbetarbarn som fortsatte till högre utbildning. Vår skolkökslärarinna markerade detta med att placera mig och mina likar längst ner vid bordet. Själv satt hon vid bordsändan med sina favoriter närmast sig.

Men jag började upptäcka hur roligt det var att laga mat och baka. Vi fick göra nya rätter, som mamma aldrig lagade. Jag fick upp ögon och smaksinne för nya råvaror, som började komma och jag demonstrerade mina nya kunskaper hemma. Jag har fortfarande kvar min lärobok och jag började samla recept från tidningar, som jag skrev av i min pärm och sedan fortsatte skriva ner i anteckningsböcker mer svarta pärmar. Jag lagar faktiskt fortfarande en del rätter från den tiden.

När mina egna barn gick i skolan hade mycket förändrats. Nu fick även pojkarna ha hemkunskap och nu har jag också en son, som arbetar som lärare på restaurang- och livsmedelslinje på gymnasiet. Och jag är glad att jag övervann min motvilja mot min elaka lärare och tog till mig de kunskaper hon trots allt förmedlade.