Hösttankar

Det blev en sådan strålande dag denna sjunde oktober 2012. En sådan dag som man vill ha hela hösten. Lite svalt på morgonen, lite dis och solen som bryter igenom molnen. Spegelblank sjö, hög luft, stilla.

Vi åkte ut till stugan igår. SMHI hade lovat hyggligt väder efter allt regnandet. Maken uppmätte drygt 200 mm bara i september. Det är nästan fjärdedel av årsnederbörden i Sveriges regnrikaste stad, där vi råkar bo. Så nu gällde det att passa på. Första jobbet för maken på morgonen, var att dra upp vår flytbrygga, som nu var överdränkt med vatten i strandkanten. Aldrig har vi haft så högt vattenstånd. Men nu hoppas vi att det ska hålla över vintern, så vi kan vandra ut på bryggan torrskodda, när vi tar våra vinterdopp efter bastun. Och jag har börjat mata fåglarna, talgoxar, svartmesar, nötväckor och en hackspett var de första gästerna.

Hösten är "sista gången-tid". I alla fall sista gången för det här året. Det blir så påtagligt, när man går här och plockar efter sommarens aktiviteter. Trädgårdsmöblerna ska in. Sista gången vi har suttit där det här året. Altanen ska rensas på textilier och annat som inte tål att vara ute i fukt och frost. Stora krukor, som jag odlar i, eftersom den steniga tomten inte tillåter så mycket rabatter, ska tömmas. Nu ikväll har vi ätit grillade lammkotletter, varvid maken konstaterat att "det börjar bli för kallt att grilla, detta var sista gången för i år".

Förr brydde jag mig inte så mycket om att tänka på "sista gången". Så länge man fortfarande har de flesta "första gången-upplevelserna" kvar, tänker man mest på dessa. Vid sjuttio år fyllda börjar det bli tvärtom. Numera får jag leva med ganska många "sista gången". Det blir ingen mer skidåkning, som för var en vederkvickelse för min del. Sonhustrun fick mina skidor och pjäxor härom året. Inga fjällvandringar att tala om heller. Och dansa hambo har jag inte gjort på flera år. Det är ganska sorgligt faktiskt.

Men så tänker jag på, att så länge man lever, så har man fortfarande alltid chans till "första gången". Tänk bara på alla platser man har kvar att besöka. Och alla böcker och filmer man har kvar att läsa och se. Och nya människor att möta, ny mat att prova och nya viner att berusas av och nya sånger att sjunga!

Och det behöver inte vara så märkvärdigt. Min mamma visade mig på det en gång, när jag hälsade på henne och hennes sambo, när de båda var i åttioårsåldern. Lite fnissande som en tonåring berättade hon att "nu har vi gjort något, som vi aldrig gjort förut". Oj, då, vad kunde det vara? "Jo, vi har varit och köpt var sin pizza".

På eftermiddagen gick jag och plockade trattkantareller. Jag gläds över naturens rikedom, känner mig glad och avspänd och njuter av de rika dofter och färger som höstskogen bjuder på. Trattkantareller finns det gott om och det är inte sista gången, inte ens för i år.  Ikväll är det partiledardebatt i TV. Vi har bestämt att vi inte ska titta på den. Jag vill behålla min sköna stämning och inte hetsa upp mig på politiken. Den finns kvar och jag kommer att höra argumenten vevas gång på gång. Inte sista gången jag engagerar mig i detta. Men nu blir det en skön kväll i naturens famn.