Skjortan

Det här är min örnskjorta. Jag hittade den längst ner i en korg i garderoben, när jag skulle se över vad som borde rensas ut. Det finns mycket som jag inte har använt på länge i garderoberna. Det mesta ska jag samla ihop i en säck och skänka bort. Men min örnskjorta ville jag inte lämna utan vidare. Den har betytt så mycket för mig när jag var barn och ung och är symbol för en viktig tidig erfarenhet, som har format mycket av mitt vuxna jag.

Jag växte upp med engagerade föräldrar, som tidigt lärde mig att förstå vad som hände i samhället, genom att delta i ett rikt föreningsliv och med tydliga ideologier. Unga Örnar är arbetarrörelsens barn- och ungdomsorganisation. Det fanns motsvarande ungdomsföreningar i nykterhetsrörelsen, där mina föräldrar också var engagerade. Men det var inte lika roligt där som i UÖ, där vi hade närmare till och mer kompisar.

I Unga Örnar fanns ett uttalat syfte. Det var solidaritets- demokrati- och fredstanken. Den präglade nästan allt vi gjorde, förutom en glad och otvungen samvaro förstås.

Ja, vad gjorde vi då? På vinterhalvåret var det tre aktiviteter, månadsmöten, utflykter och cirklar. Månadsmötena hölls alltid i Folkets Hus i Örby. En byggnad, som numera är riven, men som var ett viktigt ställe under min uppväxttid. Där bedrevs i princip allt föreningsliv utom Kyrkan och Idrottsföreningen, som hade egna lokaler. Det var på dessa möten jag lärde mig föreningskunskap. Att kunna leda ett möte t.ex. vi barn fick sitta ordförande och sekreterare och de vuxna motsvarigheterna satt bredvid och visade hur man skulle agera. Fortfarande har jag nytta av dessa färdigheter. Jag brukar bli ombedd att leda årsmötesförhandlingarna i SRF Borås, så även i år. Efter mötesförhandlingarna hade vi någon aktivitet, som roade oss, t.ex. film, lekar och annat. På mötena bar vi som regel örnskjortan. I Folkets Hus hade vi också våra fester, där allmänheten var inbjuden. Det var Lucia- och vårfest, som vi jobbade med att förbereda i våra cirklar bl.a.

Cirklarna ägde rum i Örnlokalen. Det var en lokal i ett annex till den gamla skolan. Där hade varit slöjdsal en gång i tiden. Det var omodernt och värmdes upp med en vedeldad kamin. Pappa, som var en eldsjäl (i tredubbel bemärkelse, både bildligt och bokstavligt) åkte direkt från fabriken och tände kaminen, de dagar vi hade verksamhet, och det var de flesta vardagskvällar.

I örnlokalen hände mycket. Det som engagerade mig mest var sång- och teatercirkeln. Den leddes av mamma (sången) och pappa (teatern). Vi övade in program i första hand för våra fester, men vi gjorde också turnéer runt om i bygden på föreningsmöten, konsumstämmor och liknande.

På somrarna var det läger, som gällde. Det var det roligaste av alltihop. Man kunde planera och vänta hela våren på sommarens läger och leva gott på minnena hela hösten. På lägren hade man ju chans att träffa så många nya kompisar från andra ställen. Lägren kunde vara korta, ett veckoslut bara eller långa, 12 dagar tror jag var det längsta. Kompisar, som man sedan höll kontakt med, en del i åratal. De korta lägren - t.ex. det vi hade i Örby varje år "Hultalägret", vände sig till avdelningar i vårt distrikt, S:a Älvsborg. De längre samlade örnar från flera distrikt och ofta inbjöds någon avdelning från de nordiska grannländerna. De mest spännande var de internationella lägren, örnar från hela Europa.

När vi åkte på läger, bar vi skjortan förstås. Det var ju den, jag egentligen skulle skriva om. Jag är lite osäker på om alla länder hade skjortor eller andra kännetecken. Jag kommer ihåg att Norges Unga Örnar, som heter Framfylkingen hade det. I Finland hette organisationen som vi, Nuoret Kotkat och i Danmark av någon anledning De unges idraet. Tyskland hade sina Rote Falken.

På bilden nedan har jag fotograferat de lägermärken jag har sytt fast på skjortan. Två av dem är från internationella läger. Det lilla metallmärket är från det stora lägret i Stockholm 1956 och tygmärket där intill är från Nordisk lejr i Aalborg 1960. Där hade man delat upp lägret på en avdelning för yngre barn och en för tonåringar. Jag hade hunnit bli arton år och min syster nästan sexton och vi var ju ledare på den här tiden, men nu reste vi utan småungar att ta ansvar för och det var nog det roligaste lägret av alla. Jag har nog haft fler märken, men denna min sista örnskjorta bar jag ju som nästan vuxen, så de tidigare har jag inte kvar.

På ärmen sitter tre märken, överst det lilla märket med avdelningens namn, Örby. Därunder den internationella organisationens IFM, International Falk Movement och längst ner den stiliserade örnen.

Nedan min syster och jag på ett av våra första läger utanför Örby, jag tror det var i Länghem 1949 eller 1950.

Och här är ett gäng tonåringar på lägret i Aalborg. Jag står längst bak med schalett om håret. Och skjortorna är på förstås.

Nu bär de unga örnarna inte någon skjorta längre. Det blev väl omodernt med "uniform". Men vi såg det aldrig som uniform. Vi såg skjortan som en symbol för vår sammanhållning kring en idé. Liksom de sånger vi sjöng. De som handlade om fred och solidaritet. I Örby finns fortfarande en avdelning kvar. De har ett arkiv, där de samlat bilder och annnat från förr. Där ska min skjorta nu hamna.

Till slut vill jag citera ÖRNMARSCHEN, med text och musik av gamle TCO- ordföranden och landshövdingen Valter Åhman. Gammalmodig, javisst, med likväl väldigt fin!

Vi äro bröder alla, vår kedja når från pol till pol
Och våra fältrop skalla, åt alla bröd, år alla sol.
Var mänska är vår bror och vän och gör hans börda stegen tunga
Med frejdigt mod vi dela den som käcka örnar unga.

Vi har ej hat i sinnet, men kämpahåg till fejd och lek.
En rispa uti skinnet, den tåla vi, men intet svek,
De svagas skydd vi vilja bli, om allas rätt och lycka sjunga.
Mot lögn och våld och tyranni vi strida örnar unga.

Vi vandra käckt mot målet, soldater i en ny armé.
Vårt vapen är ej stålet, åt folkens fred vår kamp vi ge.
När framtidsfolk i sång och dikt, ett allas broderskap besjunga.
Då minns man att vi gjort vår plikt som röda örnar unga.