Urmoder 4

Idag ska jag presentera en urmoder som jag inte är släkt med, i alla fall inte genetiskt. Men ändå har hon stått mig mycket nära. Hanna Elisabeth Andersson, född 1903 i byn Piilijärvi i dåvarande Jukkasjärvi kommun, var nämligen min svärmor.



Jag har lagt in två bilder på Hanna. Den första är ett ateljéfoto, taget i samband med att hon förlovade sig med Lars Levi Andersson från Poultikasvaara i nuvarande Gällivare kommun. Han som senare skulle bli min svärfar. Den andra bilden är en teckning av sonsonen Mattias, gjord efter ett foto, taget på Hannas 75-årsdag. Det har gått femtiofem år mellan bilderna. Hon skulle komma att leva ytterligare ett antal år. Hanna dog 1990 87 år gammal.



Jag träffade Hanna första gången pingsten 1963 i Värnamo, där hon för tillfället hälsade på hos en av sina sex döttrar. Jag hade träffat den yngste av hennes tre söner på Viskadalens Folkhögskola samma vår. Vi hade redan efter kort tid bestämt oss för att leva ihop och han ville att jag skulle följa med och träffa hans mamma.


Både hon och jag var nog lite blyga för varandra, men det första intrycket var gott och jag kände att hon tyckte om mig, liksom jag om henne. Hon var liten till växten och fortfarande i 60-årsåldern helt utan gråa hår. Det svarta håret hade hon stramt åtdraget i en knut i nacken. Jag tyckte att hon var vacker.


När jag sedan lärde känna min mans familj och också kommit upp till byn Lappeasuando och sett med egna ögon, förstod jag att han vuxit upp under helt andra livsbetingelser än jag själv. Men det fanns också något som var gemensamt med min uppväxt. Framför allt var det att både hans och mina föräldrars liv präglades av hårt arbete.


Hanna och Levi flyttade till byn Lappeasuando och bröt upp sitt eget nybygge i början av 1920-talet. Där fanns då redan två gårdar vid stranden av Kalix älv. Med Hannas och Levis bosättning där blev byn fullbordad. Fler gårdar har det inte blivit i Lappeasuando.


I vår moderna tid är det svårt att föreställa sig hur det kan vara att skapa sin framtid med sin egen kroppsliga arbetskraft och -vilja som enda insats. Att röja ett nybygge i Norrbottens inland alldeles nedanför odlingsgränsen krävde sin kvinna och man. Hanna var redan i tjugoårsåldern van att arbeta hårt. Hon kunde hantera både lie och räfsa, fiskeredskap, kniv och yxa och naturligtvis allt som hörde till hushållet.


Det första huset var ett timrat pörte, ett rum med öppen spis hopbyggt med en lada. I ladan lade man ut snaror för att fånga harar på vintrarna. Det var i mångt och mycket ett naturahushåll. Fisk fick man från älven och kött och bär från skogen och samerna som övernattade på sina vandringar till och från sommarbeteslanden betalade för sig med renkött. När jag kom in i familjen på tidigt 60-tal hade man tre kor, men tidigare hade man också haft får och gris. Foder till djuren fick man från slåttermyrarna ovanför odlingsgränsen. Det var ett tungt arbete att bärga höet, samla i lador på myren och dra hem det till gården under vintrarna när isen lagt sig.


Så kom då alla barnen. Jag har räknat ut att Hanna var gravid eller hade spädbarn att amma i tjugo år i sträck. Hon var gravid tolv gånger. Två av de senare graviditerna slutade i missfall. Ett barn, en dotter, dog några månader gammal, men nio nådde vuxen ålder.


1967 föddes vårt första barn. Vi bodde då i Boden och Hanna tog tåget från Gällivare för att komma och hälsa på sitt nya, tolfte barnbarn. På kvällen tittade vi på ett TV-program som handlade om p-piller. Hanna begrundade denna information och sade spontant: "Tänk om det hade funnits på min tid!" Jag replikerade lite aningslöst, att det var väl tur för annars hade jag nog inte träffat hennes yngste son, som var nummer sju i syskonskaran. Jag minns inte om hon svarade på detta, men senare har jag fått veta att hon steriliserades efter sista barnet 1942. Detta var säkert inte hennes egen idé, men det hände i en tid när steriliseringar kom "på modet". För Hanna och säkert många med henne i samma situation, kom detta som en befrielse. Den nutida uppmärksammade debatten kring 40-talets steriliseringskampanj har ju bara uppmärksammat de övergrepp som skedde. Att steriliseringarna också faktiskt räddade livet på många kvinnor, utslitna av hårt arbete och många graviditeter har man pratat väldigt lite om.

Det finns så oerhört mycket att berätta om Hanna och hennes liv. Att hon ville något annat med sitt liv, det vet jag, för det har hon själv sagt mig. Men ett blogginlägg kräver kortare text och jag har redan skrivit för länge. Jag kommer att skriva mer om Hanna senare och slutar nu med att uttrycka min tacksamhet att ha fått komma i kontakt med en verklighet långt från min egen. Det har berikat mitt liv.