och for tillbaka till stan.
Lite pyssel och en tur till blomster-affären för att köpa en bukett att lägga på Jussis kista. Nu skulle vi äntligen få ta avsked av vår käre vän och granne, som så tragiskt lämnade oss två veckor före jul.
Igår fick vi veta att Jussi skulle begravas som idag. Vi har väntat på detta besked. Vi visste att han hade gått bort, men vi hade inte sett någon annons eller annat tecken på att det skulle bli någon ceremoni.
Det blev till slut mycket vackert i Uppståndelsens kapell på S:t Sigfrids kyrkogård i Borås. Sorgligt, vemodigt som alla begravningar, men ändå ett värdigt avsked. Vi gick därifrån, rörda till sinnes och med en stark saknad efter Jussi.
Nu i kväll tittade vi på På spåret och vem uppenbarar sig där om inte den gamle, still going strong, Svante Turesson. Han sjöng "Gröna små äpplen" med en sådan innerlighet, så man glömde resten av programmet. Det kändes som en tröst en dag som denna. Nu skriver jag detta och jag hör att maken satt på en Mozartskiva. Det känns som den enda rätta avslutningen på denna omtumlande dag.
3 kommentarer:
Jag var på begravning av en vän förra veckan. Det är vemodigt och sorgligt. Jag blir eftertänksam och känner vördnad samtidigt som man landar i verkligheten och stannar till för en stund i vardagslunken. Jag tycker det är så svårt att se de allra närmaste så ledsna och förtvivlade. I det här fallet kände jag att min närvaro betydde mycket för dem. Det är viktigt att gå på en begravning både för sin egen skull och inte minst för de allra närmaste skull.
Du har så rätt, Daniel. Vi förstod att det betydde mycket för Jussis syskon att vi var där och för oss själva också förstås. Jag tog på mig mina kalevalasmycken för att hedra Jussi lite särskilt.
Vi har också haft ett antal begravningar under 2009 vilket inte är så roligt. Men även om det är jobbigt känns det också bra som du skriver. Man blir även påmind om sin egen korta existens. som kan vara nyttigt det också.
Skicka en kommentar