Förspilld kvinnokraft

Det har gått en serie på måndag förmiddagar i radion, som jag följt med intresse. Serien heter "Syjuntan" och handlar om hur vi förhåller oss till slöjd och handarbete, speciellt broderi, stickning och virkning. Programmet har tagit upp olika ämnen, t.ex. Syjuntan och trösten, syjuntan recycle, Syjuntan och manligheten och nu senast Syjuntan och kampen. www.sr.se/p1

Det fanns en tid, som jag har upplevt, när man om man ville uppfattas som radikal kvinna, inte kunde tas på allvar om man var intresserad av handarbete. Möjligen kunde man få sticka sina egna tröjor, men att ägna sig åt något så onyttigt som broderi, det kallades för förspilld kvinnokraft. Men om man, som jag tyckt om att brodera sedan jag gick i småskolan, kunde man ju inte bara lägga av. Det fanns alltför mycket positivt med att brodera. Tillfredsställelsen att göra något vackert med sina händer, avkopplingen och koncentrationen på något annat än det intellektuella var sådant som hos mig har varit ett behov under både studier och yrkesliv.
Att brodera kan vara rena terapin. Jag minns t.ex. att när jag jobbade som familjerådgivare och dagligdags sysslade med ibland ganska svåra allmänmänskliga problem, då var det ett sätt att rensa skallen att sätta sig med ett räknat korsstygnsbroderi, där man inte kan tänka på något annat än vad man har för händer. Om detta kan man höra i avsnittet som heter Syjuntan som tröst i radion.
Löparen på bilden är ett korsstygnsbroderi, som jag gjorde sista terminen jag gick på Sopis. Mellan tentor, seminarier och uppsatsskrivning broderade jag frenetiskt, för att den skulle bli färdig att läggas på den gamla skänk, jag köpt för en tia (!) på auktion och som ståtade i vår nya lägenhet i Luleå. Skänken sålde vi sedan på en loppmarknad i Boden, vilket jag fortfarande kan ångra med ett stygn i hjärtat. Men löparen finns kvar och kommer fram med jämna mellanrum.