Nådevalpar

Bilden föreställer Sara Ranta-Rönnlund, författare med samiskt ursprung. Hon skrev fyra böcker om livet i Lappmarken utifrån egna minnen och berättelser hon hört från tidigare generationer. Dessa böcker har funnits i vår bokhylla sedan den första i serien "Nådevalpar" gavs ut 1971. För ett tag sedan plockade jag fram dem igen efter många år. Jag tänkte göra lite research inför ett inlägg i min serie Urmödrar. Jag planerar att skriva om makens mormor, Maria Naisuk, som Sara omnämnt i ett par av böckerna.
När jag skulle leta fram böckerna, upptäckte jag att två fattades. Kanske har vi lånat ut dem och inte fått tillbaka, kanske har de försvunnit i någon flyttning. Nu har jag sökt på antikvariat på nätet och fått tag i en, men inte den andra än. Men när jag bläddrat i de böcker jag har, tyckte jag att Sara själv var värd en presentation.

Sara var född 1903, samma år som min svärmor (en av urmödrarna i min serie). De kände varandra och var goda vänner. Sara tillhörde Årosjokksamerna, som flyttade med sina renar förbi Lappeasuando, längs Kalixälven. De hade kontakt livet igenom, vilket jag själv fick erfara vid min svärfars begravning 1977, när Sara, som då bodde i Uppsala, skrev ett långt brev till min svärmor Hanna. Som sed var, läste prästen, vid den efterföljande middagen, upp kondoleanser och hälsningar som kommit. Han vägrade dock att läsa Saras brev med undanflykten, att hon hade så svårläst handstil. Förklaringen till detta beteende hos prästen återkommer jag till.

Sara Ranta-Rönnlund, född Pojdnack, växte upp som nomadiserande same. Vid tjugofyra års ålder gifte hon sig med en bofast man och lämnade därmed nomadlivet. De bosatte sig i byn Niilivaara och flyttade senare till gruvsamhällena Gällivare-Malmberget. Sara blev tidigt änka och när hon var femtiofem år flyttade hon till Uppsala, som erbjöd bättre utbildningsmöjligheter för hennes sju barn. Själv hade hon bara gått något år i kåtaskolan.

I Uppsala försörjde hon sig först som tempoarbetare i ett bageri. Senare fick hon arbete som städerska på olika språkinstitutioner vid universitetet. Där fick hon de sista tio åren före pensionen mindre slit och mer tid för eftertanke och intellektuell stimulans.


Sara Ranta-Rönnlund debuterade som författare vid sextioåtta års ålder med boken Nådevalpar. Titeln är hämtad från ett citat av Lars Levi Laestatius vid hans avskedspredikan i Karesuando kyrka 1879: "Må den nådige Herren Jesus ge sin nåd, så att alla NÅDEVALPAR må vara nöjda med de smulor som har fallit från hans bord och att de inte må slåss med varandra." Nådevalpar är således en beteckning på de botfärdiga, ödmjuka som omvänts för den laestadianska läran. Själv hyste Sara från barnsben en sund skepsis mot denna lära, som "gav tröst och löften om ett bättre liv för somliga men hot om en varmare tillvaro för andra". Detta trots att hon hade tre storpredikanter som gudfäder. I sina böcker ger hon många exempel på predikanternas dubbelmoral och makt över nådevalparna. Därav prästens vägran att befatta sig med hennes brev på svärfars begravning.

Sara Ranta-Rönnlund dog i Uppsala 1979. Hennes böcker har ett rikt språk och en lite naivistisk stil, som jag tycker påminner lite om samekonstnären Nils Nilsson Skums (som Sara kände, och som hon skrivit om) målningar. Rikt på detaljer men ändå med en enkelhet. De är väl värda att läsa.