Älskade Evert!

Vi tittade på programmet om Evert Taube härom kvällen maken och jag, och greps av en stark nostalgikänsla. Vi har så många gemensamma upplevelser och minnen förknippade med denne diktare och musikant, författare, konstnär och filosof.

Hemma i mitt föräldrahem fanns två häften med Evert Taubes visor. Häftena innehöll texter och noter till melodistämmorna. Dessutom illustrationer av diktaren. Där fanns både handelsman Flink och Maj på Malö, Fritiof Andersson och Astri förstås. Och flera självporträtt av konstnären. När jag lärt mig spela lite piano, tog jag ut basackord till en del av visorna. Något sådant fick man inte lära sig av kantor Elmqvist. Inga improvisationer där inte! Men jag har fortfarande en förkärlek för F-dur. Det var den tonart "Balladen om Gustav Blom från Borås" presenterades i och det var den första visan jag lärde mig utantill.

I tonåren köpte jag en gitarr för mödosamt hopsparade slantar från sommarjobb på Almedahls fabrik i Kinna. Jag köpte också en häftad upplaga av "50 visor av Evert Taube". I den boken fanns också ackordsanalyser och lite nyare visor, som inte fanns med i de tidigare häftena och jag utökade min repertoar av Taube-visor med bl.a. Sololá och Pepita dansar. Gitarren fick följa med till Viskadalens folkhögskola, där jag anmält mig till en tre månaders sommarkurs året efter jag tagit studenten. Där sprang vi redan första veckan på varandra, han som skulle bli mannen i mitt liv och jag.

Redan första kvällen, när jag hade bjudit in honom till mitt rum, upptäckte vi ett gemensamt intresse - visor i allmänhet och Taube i synnerhet. Gitarren och de 50 visorna åkte fram och vi drog hela "Möte i monsunen", så det hördes runt hela elevhemmet genom de tunna väggarna. När jag första gången följde honom till Stockholm och hans lilla vindskupa på Majorsgatan på Östermalm, visade han mig på trädkronorna vid Grev Turegatan tvärs över takåsarna. Där bodde Evert på den tiden och träden hade han räddat kvar genom högljudda protester, när någon fastighetsförvaltare fått för sig att såga ner dem.

På den vägen är det. Det är nu fyrtioåtta år sedan vi fann varandra. Det skulle vi förstås ha gjort även utan Evert Taube, men nu finns han med oss redan från första början och finns kvar som en symbol för mycket som vi har gemensamt - musik, poesi, konst.... och vår kärlek, förstås!

I TV-programmet härom kvällen fick vi många exempel på Everts fantastiska formuleringskonst. Jag skall bara återge ett av dem. Det var Per-Evert Taube, som berättade att han en gång som barn frågat sin far vad en bouillabaisse är för något. "En fisksoppa", sa Evert. "Och hur är den då?" fortsatte sonen. "Den är sådan, att om man tycker att allt är ett elände och man vill sluta sitt liv, man då äter en bouillabasse, då vill man fortsätta att leva", förklarade Evert.

När programmet var slut sa maken: "Man kan vara glad över att varit samtida med en sådan person!" Och jag höll med.