Mera Torgny

Sedan jag skrev mitt förra inlägg om Torgny Lindgren, har jag erinrat mig att jag sammanträffat med hans författarskap på ett mycket personligt plan en gång. Det hände i slutet av 1970-talet, när jag var aktiv socialdemokrat i Kalmar. Jag hade tagit initiativ till en sånggrupp i den S-förening jag tillhörde. Vi kallade oss för S-dur och brukade höja våra röster vid första maj och andra tilldragelser i arbetarrörelsen.

Ett år blev vi ombedda att göra ett program till socialdemokraternas i Kalmar län distriktskongress. Vi totade ihop ett program med sånger och dikter och jag läste bl.a. en dikt av Torgny Lindgren - "Den gemensamma bilden".

Programmet gick bra, vi fick mycket applåder och när jag nöjd och glad skulle kliva av scenen med mina kamrater och kastade en blick ut över publiken - vem får jag se, om inte Torgny! Jodå, Torgny var också aktiv sosse på den tiden och deltog i kongressen som ombud för Vimmerby arbetarkommun (tror jag, det är ganska länge sedan). Jag blev lite generad och vågade inte gå fram till honom och fråga vad han tyckte om mitt sätt att presentera hans dikt. Men här kommer den i alla fall. Den var publicerad i ett litet diktsamling, sammanställd av Jacob Palme, med namnet "Du, vars hjärta är hos vänstern". Och här kommer dikten med illustration:



DEN GEMENSAMMA BILDEN

Jag älskar dessa fotografier ur arbetarrörelsens historia.
Allvarliga karlar som skakar hand.
Styrelser uppställda kring den sittande ordföranden.
Demonstrationståg, avbildade på mitten
så att hälften är på väg mot oss och hälften bort från oss.
Grupper som nyss har fattat ett beslut
eller snart ska till.

I arbetarrörelsen har det alltid
varit många människor i bilderna.
Mötenas landskap är lummiga och varma.
Och som en bild av solidariteten ligger samma
gråton över alltsammans (billiga lådkameror, slarvig
fixering, kontaktkopiering)

Ofta håller de armarna om varandras axlar
och ser på oss leende eller nyfiket
precis som om det inte fanns någon kamera
eller någon tid mellan dem och oss.
Men många, de allra flesta naturligtvis, har
av olika skäl aldrig kommit med.

Alltså: nu ställer vi upp oss igen!
Vi tränger ihop oss så att alla
verkligen ska komma med.
Styrelsen längst fram i mitten.
Och så ler vi mot kameran: så här
ska ju framtiden se oss!
Utmärkt!
Nu!

Sen fort iväg igen! Ut i mörkrets mjuka landskap.
Till ljudisolerade kommunalrådsrum.
Till förtorkade kontorslandskap.
Till de dragiga barackerna.
Till den bildlösa anonymiteten.

Men: kvar finns. under det gråtonade skiktet,
den gemensamma bilden.