lördag 2 februari 2013

Hur ska vi ha det med skolan egentligen?


Det har åter igen varit mycket diskussion om skolan. Politikerna verkar ha skolan som favoritämne. Det är ju oerhört viktigt förstås, men hur kan man ha så olika idéer. Och varför händer det inte några vettiga förändringar?! Det är som att vispa runt i en kaksmet, men aldrig få in kakan i ugnen.

Senast hörde jag på radion att universitetslärarna har stora bekymmer med att de nya studenterna, som kommer direkt från gymnasiet, inte kan skriva svenska begripligt. De behärskar inte grammatiken, har dåligt ordförråd, skriver talspråk när de ska skriva vetenskapliga uppsatser osv. I debatten uttalar sig både studenter och lärare med olika teorier om vad detta beror på. En student menar att "man ska inte ha tråkigt i skolan" (dvs att t.ex. plugga grammatik). Utbildningsministern skyller på tidigare regeringar, men verkar inte ha några andra idéer än att "återgå till katederundervisning". En röst, jag minns inte vems, framhåller konkurrensen skolor emellan. Rektor är angelägen om att eleverna ska trivas ("ha roligt") och få bra betyg, annars väljer de en annan skola.

Socialdemokraterna lanserar idén att förlänga skolplikten och göra även gymnasiet obligatoriskt. Centerpartiet vill tvärt emot slopa skolplikt helt och hållet. Allt i något slags fåfänga försök att bereda eleverna bättre förutsättningar för arbetsmarknaden. Hela tiden med detta i bakgrunden, ingen pratar om att skolan ska leda till individens mognad och "allmän medborgerlig bildning", som det hette i den gamla folkhögskolestadgan.

De här tankarna vaknade till liv, när jag städade bland mina papper och hittade ett par artiklar, som jag glömt. Den första var en recension i Borås Tidning av en bok av idéhistorikern Sven-Erik Liedman. Boken heter Hets - en bok om skolan och är ett inlägg i debatten om de radikala förändringar som skolan genomgått de senaste åren. Recensenten, Mikael R Karlsson, anser att boken  är viktig, men att Liedman inte kommer med några förslag till lösningar på de problem han pekar ut. Jag tycker ändå att det är viktiga frågor som ställs. Jag citerar:
Vet föräldrar och andra om, att tanken om den likvärdiga skolan är offrad på marknadens altare? Förstår alla aktörer vad det innebär att mäta skolans kvalitet med pseudokvantitativa siffror? Förstår man vilken ytlig syn på kunskap, bortom de retoriska utspelen, som är förhärskande bland de mest högljudda politikerna? Förstår man vilken social sortering den nya gymnasieskolan egentligen innebär? Är anställningsbar och entreprenör verkligen de två viktigaste begreppen i ett livslångt lärande?
Titeln Hets syftar på det ständiga utvärderandet och den allt mer galopperande provhetsen. Eleverna läser för prov och betyg, men lära för livet består ju i så mycket mer. Varför läser inte ungdomar skönlitteratur? Kanske för att deras lärare inte heller gör det. I alla fall i ganska liten utsträckning enligt en undersökning jag tog del av för en tid sedan.

Jag hittade en artikel till. Det var ett utdrag ur boken Birgittas pojke - fostrad till en ledare av Ulf Kristofferson. Birgitta är statsministerns mamma. Boken kom ut 2006 före valet och innan Fredrik Reinfeldt blev statsminister. Den uppdaterades i Expressen 2011. Man får veta att i hemmet var det "ordning och reda". Har någon hört detta förut? Kanske inget fel i och för sig. Men inte nog med det. Barnen i det Reinfeldska hemmet fick också lära sig att inte lita på andra. "Kollektivet" kan man inte lita på. Var och en sköter sig själv och litar till sig själv i första och andra och tredje hand.

Är det dessa ideal som numera präglar även skolan? Lite vulgärt sagt "sköt dig själv och skit i andra".
Viktigast är att du själv klarar dig. Hur blir en människa som aldrig tillåts uppleva kaos i tillvaron? Som alltid har "ordning och reda" omkring sig. Hur kan den människan känna empati för de som inte klarar av dessa krav?

I den gamla folkhögskoleförordningens målparagraf fanns ytterligare fina mål för verksamheten. Man skulle lära sig att samverka med andra. Och skolan skulle möjliggöra för de studerande att vara skapande . Ytterligare en sorglig nyhet hörde jag på radion i veckan. Musiklärarutbildningen har för få sökande. Vem vågar utbilda sig till musiklärare, när kommunerna lägger ner musikskolor och estetiska linjer i allmänhet?

Det finns fortfarande skolor, inte bara folkhögskolor, där personal, föräldrar, elever försöker arbeta efter de ideal jag antytt borde styra utbildningen om vi vill ha ett mänskligt samhälle. Jag känner många sådana kämpar i skolsamhället. Men vi måste protestera mot den politik, som leder ungdomar in i egoismens samhälle. Jag vill tro att vi vinner!


 


1 kommentar:

Erika G sa...

Åh, vilka härliga ord för en gymnasielärare! Jag håller med dig om att det finns mycket att göra inom skolan. Jag är en av de där eldsjälarna som arbetar hårt för att eleverna ska lära för livet, och inte bara för stunden. Jag är oerhört stolt över att arbeta på ens kola där vi inte nöjer oss med att fordonsmekaniker ska kunna skruva. De ska kunna skriva, prata vettigt inför en publik och dessutom ha förståelse för andra kulturer och kunna diskutera livsfrågor. Jag ger mig aldrig på den punkten, och så många goa killar som jag har i skolan. Jag jobbar stenhårt med att få dem till lektionerna, ringer hem och frågar var de är om de inte dyker upp.

Vi har de mest nöjda gymnasieeleverna i hela Göteborg (statistik finns) och de nöjdaste lärarna.

Jag har under hösten arbetat för utbildningsförvaltningen med att ta fram ett program för ökad kvalitet i skolan. Om detta genomförs kommer mycket att hända. Nu är det upp till rektorerna att se till att det genomförs. Nog så svårt om du frågar mig.

Kram och tack för dina ord på min blogg!!! Du får gärna dela så att fler läser. Ha en fin dag!