Vår snälla gamla hund

Av alla djur jag haft förhållande till, står nog Bamse mitt hjärta närmast. Vår stora, varma, veka berner sennenhund, som vi fick leva med i nio år, innan cancern ändade hans liv.

Bamse hade nog gärna velat vara en knähund. Det var ju omöjligt, bara hans stora huvud tog upp hela mitt knä, när han placerade det där och tittade bedjande på mig med sina stora bruna ögon. Men han ville alltid vara nära och helst ha oss alla samlade.

Han var nog mest präglad på mig, trots allt. Jag var sommarledig från jobbet, när han var valp och han blev väl bunden till mig på något vis. Om vi var ute i skogen flera i familjen och vi spred oss, t.ex. när vi plockade bär, ville han helst samla ihop oss, men om det inte gick, följde han mig i spåren.

Bamse var omtänksam om alla varelser från småfåglar och igelkottar till kor och hästar. Han jagade aldrig. Hans instinkt var att valla, att hålla samman flocken. Han var vek, men inte harig. Han kunde lugnt larva runt i en kohage, utan att kossorna blev irriterande, som de annars nästan alltid blir på hundar. Och han kunde kärvänligt puffa igelkotten i baken, när den kom tassande i skymningen, utan att kotten blev till en nåldyna. Dotterns katt, Amanda, hade sin favoritsovplats mellan hans framtassar tätt intill hans ulliga bringa. Hans något flegmatiska sätt hade en lugnande inverkan på både människor och djur.

Han var inte så mycket till vakthund heller, men indirekt blev han det ändå. Han gav alltid skall, när det ringde på dörren. Och de som var objudna och inte kände honom, hejdade sig nog, när de hörde hans grova stämma.

Att jag kom att skriva om Bamse just nu, beror på att vi tittade på gamla kort, när släktingarna från Gällivare hälsade på i förra veckan. Då kom de här bilderna fram. De är tagna i Lappeasuando sommaren 1980, när vi hade släktträff och alla var samlade. Bamse är här drygt ett år. Han bekantade sig förstås med alla individer han stötte på, som alltid. Familjen Grusmarks kattunge inte undantagen. Den lilla katten börjar med att morska upp sig och daskar Bamse på nosen. Men det hela slutar förstås med en puss. Är det inte rart!