I förrgår skrev jag i bloggen om vår bernersennenhund Bamse. Detta med anledning att vi hittat några gamla foton på honom. När jag var klar med det inlägget säger maken: "Du måste skriva om Buck också!"
Så klart måste jag det. Vår första gemensamma hund. Född 1966, ett år före första sonen. En golden retriever, som på den tiden var en mycket ovanlig ras. Buck ingick i den första valpkull i den rasen, som föddes i Norrbotten, där vi bodde då. Vi hade sett goldenhundar första gången på SKK:s stora utställning i Göteborg ett par år tidigare och jag tyckte att det var de vackraste hundar jag någonsin sett. När vi då såg ett reportage i Norrländskan om de här valparna, slog vi till och valde en av hanhundarna i kullen. Maken ville att han skulle heta Buck efter Jack Londons Varghunden. Många år senare, långt efter Bucks död, fick han stöd för det namnet. Forskning visade att golden retriever var det mest varglika i beteende av alla raser, vilket kunde tyckas något förvånande.
Det fanns likheter mellan de här hundarna, men också stora olikheter. Främsta likheten var nog deras vänlighet mot allt och alla. Buck var en väldigt snäll hund. Han skällde aldrig t.ex. En gång, när vi var ute i hagarna runt Kalmar skrämde han upp en fasan och gav ståndskall. Förvånad utbrast yngste sonen: "Buck skäller!" Han hade knappast någonsin tidigare hört detta. Båda hundarna hade också stark familjekänsla, men Buck var mera husses hund. Jag blev med barn strax efter vi skaffat Buck och var höggravid när det var dags för honom att gå dressyrkurs. Det blev husse som fick ta ansvar för detta och det lyckades han bra med. Buck blev en mycket väluppfostrad hund.
Så till skillnaderna. Med mänskliga mått mätt var nog Buck den smartaste av de två. Det var lätt att vardagsfostra dem båda, men göra trick och sådant, det var inte Bamse så intresserad av. Men kanske handlade det mer om lättja än smartness. När maken tog fram sina träningskläder, hoppade Buck omkring i vild glädje och kunde inte komma ut fort nog. Bamse, i samma situation, gick och lade sig under ett bord och låtsades inte se. Husse fick kalla på honom och lydig som han var kom han lufsande om än motvilligt. Det hände faktiskt att han i ett obevakat ögonblick vände om och stack hem innan rundan var slut och låg på trappen och väntade tills husse var klar med motionen. Detta skulle aldrig hänt med Buck.
Buck var en hund som älskade att jobba. Roligast var förstås att apportera och bära. Det låg ju i hans rasgener. Spåra var också kul. En rolig lek, när barnen var med ute i skogen, var att de fick springa och gömma sig och Buck fick leta upp dem. Jag är inte riktigt klar över vem som hade roligast. Förmodligen hunden. På hemväg från rastrundan skulle han alltid bära kopplet. Tidningen skulle bäras in från brevlådan och slaskpåsen bäras ut till soptunnan. Att få Bamse att apportera var nästan omöjligt. Det intresserad honom inte ett dugg. Buck bar alltid med högburet huvud och likaså hög svansföring. När vi tog fram dragpulkan på vintern, hoppade han glatt in mellan skaklarna och väntade på att bli selad. När vi försökte med samma sak med Bamse, fick vi med milt våld fösa in honom på samma ställe. Visst han drog - men det var ganska tråkigt. Han ville ju inte ha något efter sig, han skulle vara sist och ha koll på allt.
Buck hade också riktig vaktinstinkt, men han visade det inte i hemmet utan bara om vi var på okända platser. Då vaktade han våra ägodelar. Vi kunde placera honom i bakluckan på vår gamla SAAB v4 och lugnt lita på att han vaktade våra saker. Kom någon okänd för nära, morrade han grovt. Jag minns en gång, när jag var ute med barnvagnen och stannade i en hage för att plocka blommor. Buck var inte kopplad men han satt sig spontant vid barnvagnen, när jag gick en bit ifrån. Det kom en promenerande man förbi och Buck morrade. Han skulle försvara det dyrbaraste vi hade.
Det var stor sorg, när Buck dog. Han blev tretton år en ganska hög ålder för en retriever. Sista året fick han problem med hjärtat och fick äta medicin. Han var inte längre lika mycket på alerten, kunde ligga och snarka på morgnarna och var tvungen att väckas, när det var dags för morgonrastningen. För barnen blev det en stor förändring när han dog. Buck hade ju alltid funnits i deras liv. För oss båda vuxna blev han ett befästande av vår gemenskap, han var på sätt och vis vårt första "barn". På gamla dagar utstrålade han en vishet, som inte lät sig skymmas av hans starrgrånade ögon.
När det var slut, befann vi oss i Örby hos mina föräldrar. Buck hade visat sig ovanligt trött några dagar. Vi var på torpet och barnen ville leka och ha Buck till att apportera, och han masade sig sakta iväg och hämtade pinnen, men gick snart och lade sig. Så en dag raglade han omkull, när han skulle försöka äta lite. Vi for till veterinären, som skakade på huvudet, men gav honom ändå en spruta b-vitamin. Hem igen, men när vi kommit ur bilen och kom ut på backen, satte Buck sig bredvid oss och tittade bedjande på husse. Hans ögon sade: "Hjälp mig!" Vi åkte ner till veterinären igen och han fick en annan spruta. Han ligger begravd på torpet Stenbäcken. Vi brukar gå en vända förbi stenen, som vi markerat hans sovplats med, varje gång vi är där.
Jag har publicerat bilder på Buck i bloggen tidigare. Nu plockade jag fram ett par tidigare opublicerade. Den första, som inleder den här texten, är tagen vid en fikapaus på väg från Kalmar till Örby i början av 70-talet, troligen -72.
Den här bilden har varit med i bloggen, när jag skrev om en resa till Lappland 1974. Den är tagen vid en "vildcamping" någonstans i Härjedalen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar