För ett tag sedan skrev jag några rader om kretsloppet. Nu har vi varit i stugan i helgen och då aktualiserades tankarna igen. För ca ett år sedan skaffade vi en mulltoa. Fint värre, smular sönder skiten, lätt att tömma, fint och rent och varmt om rumpan. Men tänk att jag saknar ibland vårt gamla utedass! Kanske inte så mycket nu när det börjar bli kallt, men i somras gick jag faktiskt och satte mig där flera gånger med dörren öppen ut mot blomdoft och fågelsång. Något enklare och mer miljövänligt sätt att återvinna mänskliga avfallsprodukter kan man väl inte tänka sig. När skiten brännt färdigt i tunnan vänds det ner i komposten och berikar den med nyttiga ämnen för det som ska växa i jorden. Visst, avfallet från mulltoan går ju också till komposten. Men den kostar ju lite mer i energi, eldriven som den är.
Nej, jag vill inte vara av med mulltoan. Det är skönt att inte behöva frysa när man ska uträtta sina behov. Och framför allt är det maken väl unt att slippa slita med tunnorna. Men visst har utedasset sitt nostalgivärde. Den som bäst beskrivit detta är Sandro Key - Åberg i dikten "En bukolisk sång" hämtad ur samlingen "Till naturen". Om mina läsare skulle ha lust att hämta andan ett tag i datavärlden hets, så vill jag gärna bjuda på denna läsupplevelse. Var så goda!
En bukolisk sång
Jag är ett gammalt utedass där ingen har skitit på länge.
Jag minns de sista och höstliga besökarna,
svampplockaren i basker och med smörgåspaketet i fickan,
andtruten och överraskad av lössläppt och strilande behov,
den gamla kvinnan med sina torra och tunna små skitar
och sin enda utdragna, jämrande och klena lilla fis.
O, aldrig mera en dundrande mök eller en eldig fjärt,
aldrig en mustig och stinn smygare ur digra och väderstinna rövar,
bara den magra vinden kring mitt människotomma
och väderpinade hål.
Du ser mig söndervärkt och övervuxen av syrener
i det gamla hallonsnåret,
skitgammal och murken,
en butter gammal rucklare, avdankad och misantropisk.
Det är helvetes trist att leva sitt liv
önskad och nyttjad av ingen,
vrakad och överflödig som en halvgammal pensionär.
O, jag minns min barndom, min ständigt befolkade barndom,
mina doftande bräder och rosenhyade tegelpannor.
Jag var en frisk och munter krabat
bland Smålands rakvuxna enar,
kär för människor och för talgoxens nytra barn!
Käre, du skulle ha sett mig då, i min starka ungdom!
Röd och med putsade rutor stod jag högrest och vacker som du,
med trävitt lysande furu i sitsen
och i de barnvänliga trappstegen
som gav krystningarna kraft och stolgången det rätta påskjutet.
Och kärleken, människoleken, den minns jag!
Friska och härliga knull av starka och livfulla människor!
Jag minns den blå karlen med uppslagna och lysande ögon,
hur han drev pigan med rosiga ron in mot väggen med hårda stötar!
Det knakade i mina lemmar när de ruskade om varandra,
när de rumsterade om i salig och rykande vånda.
Men sällast minns jag ändå de nattliga besöken
med stulen eller förstulen älskog,
då jag för onda ögon dolde
viskningarna som brann med underligt sken,
och hjärtana som hamrade bladguld över den korta och svindlande stunden!
O, min ungdom, hur den förflöt i vällust och glädje,
löven som spelte och den oändliga sommaren
som stampade molnhög bland bergen.
Vad finns att säga om mannaåren?
Jag hade en uppgift, jag var till gagn och nytta.
Jag kommer ihåg sommarkvällarnas grundliga och njutningsrika besök
då själen flydde i vinden som svalan i hissnande kast
och livet kändes nära och starkt.
De klara ropen från trädgårdslanden
- nu går jag, kommer du?
- ja, jag kommer, kommer …
- kan inte vänta, skynda dig!
- Men jag kommer ju, kommer ju …
och sedan samskitandets inåtvända och tankfulla gemenskap
medan blickarna formulerade de första konstupplevelserna
inför oljetrycken och de häftstiftade helsidesillustrationerna ur Allers.
Tumvantshuttrandet i januarikylan med den låga solen i ögonen,
snabbskitandet med snön knarrande under fotsulorna,
den varma och ångande strålen som sjöng mot hårdfrusna spillningen,
de valna fingrarna som knycklade till papperet
rivet ur Åhlén & Holms postorderkataloger.
Jag var en tillflykt för den, som vänd mot drömmarna sökte sig undan
och för den skrämda och i människojakten hetsade själen.
Jag minns pojken i sin lågvuxna himmel av skimrande kvinnohull,
som tryckte sin lilla och bultande ståkuk mot mitt blanknötta trä,
medan den barnsliga vällusten honungsgul vällde fram ur strupen.
Ja, jag minns mitt liv innan vattenclosettens
och jordbruksnedläggelsens tid,
rikt på öden och mänsklig värme
där jag gjorde mitt i de mänskliga behövens tjänst,
en gång när människorna drack svalka ur skymningens skopa
i de milda kvällarnas gammeldom.
Nu står jag ensam och vresig i den magra glesbygdens ödegård,
för alltid akterseglad i nedlortningens,
miljöförstörelsens och det hygieniska ursinnets tidevarv.
Främling, tänk väl om mig,
jag var dock människans vän och trofast under Sveriges himmel.
3 kommentarer:
OOO!! Vilka fantastiska dassord! Man blir varm i själen!!
Hämtar du all inspiration från "Berättelser ur min levnad" numera. Vill minnas att första kapitlet bland annat behandlade Vilhelms vedermödor vid behovsuträttandet innan de fick sitt första skithus.
Nej, det här inlägget är inte inspirerat av Ville! Det är fullt tillräckligt med min egen naturromantiska-jordnära inställning till livet och så Sandro Key-Åberg förstås!
Skicka en kommentar