Man lär så länge man lever

När man är pensionär har man tid att sitta länge och äta frukost. Därvid hinner man också avhandla diverse små och stora samtalsämnen. Idag lät det ungefär så här:
Jag: Hur lång tid kan det ta att gå fram och tillbaka till Sjöbo torg? (Till saken hör att jag gärna vill ha ett mål för mina numera så gott som dagliga promenader.)
Maken: Det är väl inte så långt. Hur så?
Jag: Det är en arbetsterapeut som har öppnat en hjälpmedelsbutik där. Jag tänkte bl.a. prova en sax konstruerad för svaga och värkande händer. Man behöver inte använda tummarna utan det är ett par fjädrande skänklar som man klämmer ihop.
Maken: Ungefär som en sekatör?
Jag: Ja, och då kan jag också klippa naglarna på höger hand.
Maken: Va! Gör du inte det redan nu?!
Jag: Nej jag har aldrig klippt naglarna på höger hand med sax.
Maken: Hur gör du då?
Jag: Jag filar dom. Kan du klippa naglarna på höger hand?
Maken: Det har jag alltid gjort. (Därpå tar han tag i hushållssaxen och demonstrerar sina färdigheter) Enkelt!
Stum av beundran ser jag på hur han lätt och ledigt fixar till naglarna. Konstigt nog klarar jag det också när jag provar. Jag behöver bara hålla saxen lite rakare än jag gjort förut. Hur många färdigheter är det jag missat för att jag trott att det inte går? Ändå har jag ibland fått beröm för att jag är flexibel. Jag minns fortfarande med stolthet hur min körskollärare berömde mig för min förmåga att ta mig upp ur den garagenerfart full med snö, som han tvingat ner mig i. Varför har inte trial and error fungerat när det gäller nagelklippning?!
Jag ska i alla fall gå till Sjöbo torg och köpa min specialsax, åtminstone för mina värkande tummars skull!