Urmoder 4, del 2

Min svärmor Hanna i Lappeasuando var en idog kvinna. Förutom allt arbete med jordbruk, barn, hushåll, fiske så vävde och stickade hon. Det som blev hennes kännemärke för oss i familjen var alla dessa lovikkavantar, -sockor och -mössor, som hon försåg alla barn och barnbarn med och som hon också sålde genom barnen som flyttat söderut. Min första indirekta kontakt med henne fick jag genom att hennes son, min nyvunne pojvän, nästan omedelbart när vi hade träffats, skickade efter mössa och vantar av hennes tillverkning och gav mig som present.

Hanna kunde verkligen sticka riktiga lovikkavantar. Tjocka, tätstickade, inga glipor vid tummarna, väl kardade. Det mesta av detta har jag fortfarande kvar, för det är i det närmaste outslitligt. Till vår förstfödde stickade hon ett helt set - mössa med öronlappar, vantar och sockor, även de försedda med de karakteristiska snoddarna med små tofsar i änden. Naturligtvis har även de två andra barnen slitit på dessa plagg, förutom flera andra i olika storlekar genom åren.

Ett ytterligare intressant faktum fick vi oss till livs, för några år sedan, när en avlägsen anförvant börjat släktforska på makens farssida. Han hade lyckats spåra släkten så långt tillbaka som till slutet av 1400-talet. Den första anfadern hade uppenbarligen vandrat söderifrån, troligen från Tyskland, upp genom Finland och hamnat på östra sidan av Torne älv. Två av hans söner flyttade över älven till den västra, numera svenska sidan och en av dem, makens anfader, bosatte sig i byn Lovikka, den by som fått ge namn åt denna vantmodell, genom att man där en gång tog upp tillverkning i lite större skala. Modellen torde dock ha funnits tidigt på många ställen i Norrbotten.

Bilden på en ung Skogsviola med svärmors lovikkamössa på skulten, är tagen på Stenbäcken första gången jag tog min kärlek med dit. Vi hade känt varann ett par veckor i april 1963.



Vi har som sagt sparat och slitit på många vantar genom åren. I mina gömmor har jag två par, som vi aldrig använt (dock inte de som syns på bilden). Dom oanvända ska få finnas kvar som ett minne av vår strävsamma mor, farmor och svärmor, Hanna Elisabeth.