Jag håller på och röjer i mitt rum. Detta på grund av att jag skaffat mig en ny liten behändig dator och maken ska få in sin burk med förstoringsprogram och stor skärm på arm till sig, så jag ska få det lite rymligare i mitt rum. Nu hittade jag nya grejer till bloggen. I en mapp i hyllan låg en del material, som jag tagit fram till min käre brors 50-årsdag för tre år sedan. Bl.a. detta foto, som dock inte kom till användning vid det tillfället.
Bilden är tagen av Mats Höglund i Örby. Han jobbade i Berntssons Foto i Kinna och fotograferade också därutöver hemma hos folk, vid evenemang i Folkets Hus och annat av intresse.
Bilden på de tre syskonen i soffan är tagen i juni 1957. Det viktigaste fotoobjektet var den knubbige lille klimpen mellan sina storasystrar. Han är ett halvår gammal. Själv är jag femton och syrran skulle fylla tretton senare på året. Jag tror att bilden är tagen i samband med skolavslutning. Jag hade slutat andra året i realskolan och syrran hade slutat sexan. Jag kommer ihåg min klänning, som jag sytt själv. Det var en s.k. skjortklänning med smala mörkrosa ränder. Syrran hade en nysydd klänning med s.k. optiskt mönster, som började bli modernt i slutet av 50-talet.
Men, som sagt, det var den lille tjockisen som skulle fotograferas. Därför började alltihop med honom. Han hade suttit i sin barnstol och Mats hade fotograferat honom från alla håll och kanter. Sedan blev hela familjen fotograferad, inklusive farmor, som också var med och skulle förevigas med sitt yngsta barnbarn och det sista som hon fick uppleva. (Farmor dog ett år senare.)
Alltså, när turen kom till syskonfotograferingen hade klimpen börjat tröttna. Jag minns att vi fick hålla honom i ett ganska stadigt grepp, för att han över huvud taget skulle sitta still. Han ser också lite irriterad ut och det var nog i grevens tid som Mats Höglund fick till den här bilden.
Vi var ändå rätt förtjusta i vår lillebror. Han var fem år, när jag lämnade hemmet för gott. Det tog några år tills vi etablerat en riktig vuxenkontakt. Men trots åldersskillnaden (han är faktiskt närmare mina barn än mig i ålder) och trots att vi bott långt ifrån varandra under framför allt hans barndom, har vi alltid stått nära varandra. Och nu är vi också nära geografiskt igen, och jag gläds åt hans barn och barnbarn, som vore de mina egna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar