Nära och långt borta

En av mina närmaste anförvanter vet jag väldigt lite om. Det är min farfar. Mycket tidigt fick jag erfara att jag inte hade någon farfar. Jag hade mormor och morfar mycket nära och jag hade farmor, som vi ofta hälsade på, men farfar - han fanns inte. Han hade dött långt, långt innan jag föddes, redan 1918, när min pappa bara var fem år.

Det fanns ett enda fotografi på Johan Karlsson, Andorslid, som hängde på väggen i farmors rum. Det var en suddig förstoring på en bister man i svart mustasch, men det var svårt att få någon riktig uppfattning om hur han hade sett ut. Jag undrade redan då hur han hade varit. Att fråga farmor blev väl aldrig av. Pappa hade bara några väldigt suddiga minnen av sin far.

Att han dog vid 45 års ålder i spanska sjukan, det visste vi. Vi gick ibland till graven på Örby kyrkogård, men inte så ofta som till en del andra gravar. Farfar hade funnits en gång, men han var mycket, mycket avlägsen.

Långt senare, när jag själv nått mogen ålder, fick jag fotot ovan. Det var min yngste farbror Filip, en trogen släkt- och hembygdsforskare, som fått tag på bilden. Den föreställer ett gäng arbetare, som är sysselsatta med att bygga Kungsfors kraftverk i Viskan nära Skene. Kraftverket ligger bara någon knapp kilometer från Johans hem. Mannen längst fram vid skottkärran, tvåa från höger, är min farfar.

Jag blev riktigt rörd, när jag första gången såg bilden på min farfar. Man ser verkligen hur han såg ut. Jag letade efter likheter med pappa, som inte var riktigt lik något av de andra syskonen. Han var inte heller det minsta lik farmor. Men nu såg jag likheter och det första jag såg var händerna. De stora grova starka arbetarhänderna är precis som pappas. Den bestämda hållningen, en stark man i sina bästa år.

För något år sedan läste jag om spanska sjukan, att de flesta offren var just män i arbetsför ålder. Man vet väl inte varför det förhöll sig så, men farfar var den ende i familjen som drabbades. Det var långt före vaccinering och modern sjukvård. Därför fick jag aldrig lära känna honom. Men jag kan fortsätta att fantisera om honom.