Idag, när vi gick vår sedvanliga morgonpromenad (ja, eller förmiddags- då) hände något angenämnt. Vi hade bestämt oss för att promenera i stan, där trottoarerna nu är fria från is i stort sett. När vi passerade polishuset sa maken: "Ja men då kan vi gå in här och kolla på hittegodset, om någon lämnat in min klocka." Han hade nämligen tappat den, när han tog sin långrunda i Kypeterrängen för en vecka sedan. Så vi stegade in och tryckte på knappen till hittegodsavdelningen.
Jag måste erkänna att jag var ganska säker på att det inte skulle finnas någon klocka där. "Vem skulle besvära sig med att dra iväg till polisen med den", tyckte jag. Men maken var mer optimist för en gångs skull. "Man vet aldrig", sa han. Och tro det eller ej, klockan fanns där, det var bara att legitimera sig och skriva på ett kvitto och klockan var återbördad till rätte ägaren.
Nu får det bli dagens ros i BT. Själv intog jag åter min vanliga optimistiska syn på tillvaron och beslutade mig för att fortsätta tro på människors ärlighet. Den varar ju längst, som det sägs!
365 Foton 2024 - 240 På väg (109)
19 timmar sedan
3 kommentarer:
Ja ibland kan man bli överaskad. Men jag tror nog att de flesta av våra medmänniskor är ganska ärliga och hyggligt folk. Så grattis och hoppas ni får fler positiva dagar.
Tack så mycket!
Hur har ditt arbetsliv sett ut? Vad har du arbetat med?
/Elin
Va härligt det låter att ha jobbat med så mycket! Jag tycker det känns bra att det är en sån bred utbildning och att man egentligen "inte blir något speciellt". Planen sen flera år tillbaka har varit att bli kurator, och gärna på en skola men som sagt, man vet aldrig var man hamnar :)
Var läser din dotter någonstans?
Skicka en kommentar