tisdag 7 december 2010

Tankar kring en lusekofta


För ett par år sedan hade dottern inbrott i sitt vindsförråd. Hon blev av med det allra mesta hon hade där. Ingenting av värde i pengar, men väl en hel del med stort affektionsvärde, bl.a. alla hennes brev, dagböcker, skolfoton och liknande. Vi kom att prata om detta när vi hälsade på. Hon berättade att hon också blivit av med en del kläder, som hon sparat och tänkt använda mer, bl.a. en lusekofta som hon ärvt av mig.

Den stulna lusekoftan blev anledningen till detta inlägg. Jag hade köpt den i Norge sommaren 1973, när vi bilade där med våra små pojkar. Bilden ovan är tagen en julikväll sommaren efter, 1974.

Vi är på hemväg från att ha hälsat på barnens farmor och farfar i Lappeasuando, vid Kalix älv mellan Gällivare och Kiruna. Det var långt att bila från Kalmar, där vi bodde då och vi tog god tid på oss på vägen. Vi tältade alltid på den tiden. Vi har slagit läger ute i vildmarken i trakterna av Lillhärdal i Härjedalen. Ingen campingplats således. Vi hittade en plats vid en jokk med klart fint vatten. Det har regnat under dagen, det syns på mina stövlar och de utsvängda jeansen, som är blöta i nederkanten. Nu har regnet upphört, vi har tänt en brasa och grillar vår kvällsmat. Det är gott om mygg och pojkarna har fortfarande regnkappor med huvor på som skydd mot det stickande odjuren. Själv har jag gott skydd av min tätstickade lusekofta. Tältet är uppsatt och vi ska snart gå till ro i den ljusa sommarkvällen.

Jag ser glad och lycklig ut, där jag sitter med vår gamla hund, Buck, som uppmärksamt spanar efter pojkarnas förehavanden (tror jag). Han är vårt första "barn", ett år äldre än Daniel, som är sju och snart ska börja skolan. Mattias är fem. Jag har längtat efter ett barn till i flera år nu och det senaste halvåret har vi verkligen gått in för saken, men det har inte riktigt velat sig. Det har varit en del att stå i. För en månad sedan har vi flyttat in i vår nya villa på Sillpackargränd.

Men just här, vid en bäck i Härjedalen, börjar jag tro på allvar att jag bär på ett nytt liv. När jag kommer hem till Kalmar ska jag lämna att prov och få besked att så är fallet. Jag är trettiotvå år och väntar mitt tredje barn. Hon som så småningom ska överta min lusekofta. Den som mer än trettio år senare skulle bli stulen från ett vindsförråd i Fruängen.

Så kan tankarna fara iväg. Lusekoftan är borta men minnena finns kvar för alltid.

1 kommentar:

Långa Skuggan sa...

Och vad är en lusekofta mot en underbar dotter!