Mitt rätta jag?

Den frågan fick jag anledning att ställa mig igår kväll. Det var kulturkväll på Fristads Folkhögskola. (Det som var min sista arbetsuppgift där - att ansvara för kulturkvällar alltså- och det enda jobb jag fortfarande saknar). Igår gästade Folkteatern i Göteborg med uppsättningen av monologen "Shirley Valentine" av författaren Willy Russell. I den enda rollen såg vi en mycket duktig Elisabeth Göransson. Jag beundrar skådespelare som ger sig i kast med långa monologer, i det här fallet en och en halv timme, och som får igång dramatiken helt på egen hand.

Stycket handlar om en frustrerad kvinna, som känner sig väldigt ensam. Hennes mesta samtalspartner är en vägg. Hon har en jätteträlig karl, som förväntar sig maten på bordet på minuten när han kommer hem, men några andra visioner verkar han inte ha. Inte när det gäller sex heller annat än "ut och in", som hon säger. Hon har också två nyss utflugna barn, som inte heller verkar överdrivet intresserade av sin mamma.

Genom en väninna får hon chans att åka till Grekland, och där blir hon den hon vill vara. Inte ett nytt jag, men hon hittar sitt eget jag, (och sin klitoris!) det som hon var från början - innerst inne.

Det låter lite banalt i en sådan här summarisk sammanfattning, men det var faktiskt en riktigt bra och tänkvärd föreställning. En replik kommer jag ihåg ordagrant: "Jag gör inte det jag vill, utan det jag måste. Och sedan tror jag att det är det jag vill!"

Det tål att tänka på. Vilka självbedrägerier dras jag själv med?