Urmoder 5 del 2

Till skillnad från mina tidigare urmödrar fick min mormor Selma bara två barn. Jag vet inte hela bakgrunden till detta, hur man får barn var ingenting man pratade med mormor om. Men jag kan tänka mig flera faktorer som påverkat detta faktum.
Det borde ha varit ett trauma att som 19-åring föda sitt första barn oplanerat och med omgivningens ogillande. Det dröjde också fem år innan nästa barn - min mamma Dagmar Viola - kom. Den unga familjen måste också ha haft det mycket knapert. De fick bo i mormors föräldrahem, Hagakärr i Haratången till att börja med. Morfar Edvin, som inte hade fyllt tjugo, gjorde sin värnpliktstjänstgöring på det nya regementet I 15 i Borås. Han fick bli någon slags betjänt, kalfaktor?, till officerarna, bl.a. fick han arbeta i badet och skrubba officerarna på ryggen. I detta värv kunde han tjäna några extra kronor i dricks.
Så småningom fick de flytta till egen lägenhet, ett rum och kök i "fabriksböggningera" på Häggådalen i Kinna. Där hade Edvin redan arbete sedan han slutade skolan. Selma arbetade endast en kort tid på fabriken. Däremot var hon fullt sysselsatt med hemsömnad för olika företag. Några år in på 20-talet byggde de sitt egnahem på Hedåker i Kinna. Dit fick också Selmas mor Johanna och äldre syster Anna flytta in på andra våning.

Jag tror att samhällsutvecklingen också var en bidragande orsak till att Selma och Edvin inte fick mer än två barn. Dagmar föddes 1920. Det var en tid av stora förändringar i arbetarklassens villkor. Rösträtten var fullt genomförd 1921. Arbetstiden reglerades i lag. Fackföreningarna växte sig starkare. Edvin var fackligt engagerad och både han och Selma var intresserade av att bilda sig. Man blev alltmer upplyst på många olika områden. Edvin berättade t.ex. att han varit och lyssnat till Hinke Bergegren, som föreläste över ämnet "kärlek utan barn".

Min mormor Selma var, trots att det gick bra för henne och Edvin i livet, en otrygg människa. Jag tror att mycket grundade sig i barndomen, som jag beskrivit i mitt första inlägg om henne. Hon utvecklade symtom som tyder på att hon kan ha varit mano-depressiv. Under min barn- och ungdom var hon till och från intagen på olika institutioner. Jag minns väl dessa tillfällen. Det var jobbigt, när hon var depressiv. Hon hade tydliga ångestsymptom och vågade inte vara ensam. Å andra sidan minns jag också när hon mådde bra. Då kunde hon vara riktigt rolig att leva med; glad, sjöng visor och berättade historier. Nästan alla gamla ramsor och talesätt, som jag kan, har jag lärt mig av henne.

På bilden nedan står Selma t.v. med sina systrar Emma i mitten och Anna t.h. Kortet måste vara taget någon gång i slutet av 50-talet. Då hade min moster Ella och morbror Arvid tagit över huset på Hedåker och Anna, som var ogift och också led av depressioner och varit intagen på mentalsjukhus, bodde hos dem. Selma ser glad och frodig ut och befinner sig säkert i en av sina bättre perioder. När hon mådde dåligt magrade hon oftast. Jag vill helst minnas henne så här.