Plikten framför allt?

Jag är en person som alltid haft svårt att säga nej när folk ber mig om tjänster. Hela mitt yrkesliv har jag slitit med detta dilemma - uppmuntrad och smickrad att mötas av tilltro att jag kan och orkar och att jag är bra på både det ena och det andra och å andra sidan mitt eget tvivel på mina förmågor. Och visst har jag många gånger åtagit mig uppdrag som jag innerst inne helst velat slippa.
Därför har pensionärslivet varit en lisa, nu har jag helt kunnat råda över min tid - underbart! Men så lätt jag faller tillbaka i den gamla trallen! Två gånger sedan jag slutade jobbet har jag blivit ombedd att hoppa in som sjukvikarie. Första gången var i höstas när vi var i Frankrike. Det var ju inte så svårt att säga nej. Andra gången är just nu. Och nu är Krumiluren här och hälsar på ett par dagar. Naturligtvis vill jag ju helst av allt umgås med henne. Vi har planerat diverse aktiviteter som jag inte vill avstå ifrån. Och dottern vill ju umgås med mig! Alltså har jag sagt nej. "Ni får fixa det på annat sätt!" Men den gamla ansvarstaggen sitter där och skaver. Lär jag mig aldrig?!