Mitt livselexir

Äntligen! Nu har isen blivit så mjuk att det gick att få hål på den och hugga upp vaken. Nu kan vi bada bastu på riktigt igen.

Bastun har blivit mitt livselexir. För mig finns ingenting som är så avslappnande och njutbart som ett riktigt bastubad med allt vad därtill hör. Så länge jag jobbade var fredagseftermiddagen när vi fick åka ut till stugan, elda bastun och sitta där nere och blicka ut över sjön, det absolut bästa sättet att varva ner och komma i balans efter veckans vedermödor.

En period, när det hade konstaterats att jag hade för högt blodtryck, varnades jag av doktorn för att bada bastu. Det var en sorgeperiod i mitt liv. Jag fick lova att inte ha det för varmt i bastun, inte sitta på översta laven och absolut inte gå ner i någon vak! Mina tankar gick åt det hållet, att då kunde jag lika gärna dö. Hellre än att sörja ihjäl mig kunde jag väl dö njutningsfullt på översta laven. Som väl var gick det att komma tillrätta med hypertonin och jag njuter numera bastun i fulla drag.

Jag börjar alltid långsamt längst ner, så jag kan titta ut genom fönstret på den vackra utsikten över sjön. Går sedan ut i bastukammaren, dricker några klunkar öl, går in i bastun en stund igen, går ut och tvättar av mig för att inför doppet i vaken klättra upp på översta laven och ånga på riktigt ordentligt.

När jag är riktigt genomhet (en indikation är när det börjar brännas på bröstvårtorna), sveper jag om mig badrocken, greppar badtofflorna och travar ut till vaken. Där kryper jag ner, och doppar mig. Nu på vintern går det ganska snabbt måste jag medge.

Sedan kommer det allra bästa! Det är när man kliver upp ur vaken och står på bryggan igen. Det är ett välbehag som inte går att beskriva. Man fryser normalt inte. Om det inte blåser eller regnar kan man stå naken i minusgrader, man känner sig fortfarande varm. Sedan tar jag på mig rocken och står på bryggan en stund och njuter av naturen, lugnet och känner mig nästan salig. Dom som vet brukar kalla det endorfiner - det är ett slags knark, har jag hört.

Den här lördagen som var den första på ett par månader som vi kommit åt vaken, firade vi lite extra med en god middag efteråt. Maken tog fram grillen (säsongspremiär!) och efter förrätten, som bestod av havskräftor (extrapris på COOP:s fiskavdelning 110:-/kg) grillade maken lammkotletter. Lite "krillivini" fick han ju också ha förstås. (ja, det är hans modersmål meänkielä - tornedalsfinska som slår igenom ibland)

Tyvärr schabblade jag bort bilden som jag tog när maten stod på bordet, så jag nöjer mig med att visa dukningen före maten. På det hela taget en lyckad kväll.